I augusti 2012 hyrde malmöborna Annika och Markus kulturlägenheten i Spezzano. Här är deras rapport:
Spezzano Albanese, aug 2012.
1. Ljudet av en bil kommer så nära trots att den måste vara nere på Via Plebiscito, och plötsligt är den närmre, när som helst kryper den uppför den ojämna trånga gränden, den passerar, den har passerat, men passerade aldrig trappen på Via Gerolamo de Rada, istället bara ljudet, dess ljud som färdades genom olika kanaler av sammanhängande gränder, deras väggars vinklar som låter motorljudet nå fram i ett otal versioner, och skillnaderna i ljud beskriver hela kvarteret, första gången hör man billjudet som det färdas från den gamla kyrkan, nästa gång när det strömmar in i öppningen till en annan serie gränder, och så vidare, man sitter inte bara på en viss liten trapp, på en viss gatstump, utan i ett myller av små huskroppar, mitt i stacken dit allt når, även om man bara ser tiotalet meter gata åt båda håll men desto fler hörn och skuggor, inbuktningar i fasaderna, som skvallrar om gångar hit och dit, och hundskallet från balkongen där på sidogatan ner till vänster röjer att någon rör sig i hundens synfält, kanske en katt eller en ensam tant som snart med endast ett ”s” kommer ge delen av det hela, ”buona sera”, då hon passerar, eller det lågmälda kvällspratandet då en kvinna och hennes mor går förbi vid elva, de säger inget alls, inte till mig, kanske kommer de hälsa fjärde gången vi ses just här, kanske femte, men då sitter jag inte kvar, då har jag åkt hem till Malmö. Men de kommer passera igen, de kommer från corson, på väg hem, mitt på dagen, och rösterna når trappen före man vet säkert var de kommer ifrån. Solen på deras hår och nackar, som pressar över hela staden, över hela kvarteret, stilla under siestan, vi delar värmen, hettan, gubben som sparkade på ett räfflat vitt plastglas, tjurigt, det djupa snarkandet som kommer från honom men som kunde komma var som helst ifrån, för alla ligger och vilar, sover, i kvarteret, som snarkar, utom tanten på plaststolen som växlar sida av huset beroende på tid på dygnet, hon sitter i skuggan, stilla, armarna hängande ner. (M)
2. I Spezzano Albanese som vi kallar för Spixa men som heter Spixana bor världens sorgligaste hundar tänker jag vid ett tillfälle utan att ha täckning för det. I Spixa bor hundar, halvskygga, vänliga hundar, vilda, som någon gång bildar gäng, ränner fram och tillbaka längs corson, rakt framför nosen på tamhundar, vilka bundna vid sina hussars tomt skäller för att få uppmärksamhet, men vildhundarna bryr sig inte, sorgliga senare kanske, vid ålderns inträde, ensamheten, hältan kanske, knappast nu. Vi vet inte varför vi älskar Spezzano Albanese som heter Spixana som vi kallar för Spixa. I Spixa, så litet det nu är, finns alla slags affärer. Allt någon någonsin kan behöva finns i Spixa. De bästa caféerna finns i Spixa, flera kyrkor finns i Spixa, juvelerare finns i Spixa, Conad finns, minst två apotek, tobakshandlare, sportaffär, herrfrisör, blomsterhandlare, sybehörs- och damunderklädesaffär finns. Ingen ska någonsin behöva lämna Spixa på grund av varubrist. Någon gång går vi ut bland olivodlingarna, förbjudet kanske (ingen säger nåt), för att drabbas av hettan och den bländande jorden. En gång hittar jag en död katt. Vad är det med Spixana? Är det mängden aldrig avslutade byggprojekt? Är det fem flickor i yngre tonåren, oproportionerliga på flickors vis, som hälsar och fnittrar i matkön, är det deras breda mamma som pratar och lassar varor och hon pekar på min flaska, är det bara den, gå före, si, si, si, si, är det en söndagkväll, på orterna vi kommer ifrån är det tomt, men i Spixana sitter man fortfarande på barerna. Är det grändernas klena bredd, är det mörkret inne i lägenheten när solen tränger sig alltför nära? Vi far över slätten till havet eller vi tar oss uppåt bergen, byar, ruiner, citrusodlingar, vi vet inte varför vi blir lokalpatrioter trots att det är mot vår natur, men vi blir det, närmast idoliserar Spixana som vi kallar för Spixa. Idoliserar som betyder att göra till avgud. (A)
3. Det finns tanterna och så han, gubben på andra sidan. Tanterna är otaliga och de sitter på fula plaststolar utanför sina hem i tid och otid. De gillar det eller gillar det inte eller de har ingenting annat att göra. De sitter där på eftermiddagen, före och efter siestan, de sitter där framförallt på kvällen, timme efter timme. Gubben på andra sidan verkar brysk på hur han låser upp dörren, eller porten, fem varv i rask följd. En tant har fått besök av en annan. De sitter jämte varandra och talar långsamt, ibland exalterat. En tredje kommer förbi, hon stannar och ler, blir stående. Ett par timmar senare, när vi passerar igen, är den första tanten kvar ensam, klockan är elva, den närmar sig midnatt. Buona sera. En sån liten larvig grej lär man sig snart, hur man säger det, när och om. I början hälsar ingen på en, stirrar eller tittar bara. Gubben säger till sist: Buon giorno! Hans röst är stark som en artists, den kommer ur hans satta massiva kropp. Gubben är flott märker man. Med sitt vita hår. Han har aldrig gympaskor, alltid skinn. Aldrig annat än mörka byxor med pressveck, ofta skjorta. Nästa gång frågar han om vi varit vid havet, viaggio a mare, nånting. Stämman smattrar för kvickt men är tydlig och stark. Parrucchiere? E Aperto? (Ordet jag slagit upp betyder herrfrisör, perukmakare.) Si, si domani! påpekar han sen flera gånger då han vankar förbi oss. I morgon. Inga problem. Senare ser vi honom på en bänk uppe på corson, under ett träd, samtalande med en vän. Buona sera! dånar över gatan. När en tant sitter stilla omsluter värmen tantkroppen och hon trivs. I Malmö är det bara ligistungar som dominerar kvarteren på samma sätt. Tanterna är som små lyktor genom hela staden på kvällarna, eller trasor. Man kan inte nog beundra detta vegeterande. Det är exotism, det är en stressad nordeuropé som inte kan få nog av effektivitet, en stressad nordeuropé som byggt Ikea med sina egna händer. Nordeuropéer kommer knappt hit. När de ändå gör det latar de sig. När de kommer hit samlar de landskap, läser böcker, röker cigaretter, försöker lära sig språk, retas med varandra, handlar ost, samtalar genom nätter, känner sig lata. Tanterna sitter bara där, och de gör det varje kväll i livet tycks det. Närvarande i Spixana. Och glada i varandra. Samma dag som vi åker, och lämnar nycklarna till Pierluigi, får vi höra hans namn: Antonio. Don Antonio.
